Ta bort pistolen ifrån tinningen

Good news guys! Eftersom att jag för tillfället befinner mig i Umeå under jullovet så har jag inte kunnat värma fötterna mot elementet på över en vecka! (Spelade ingen roll att jag skrev ett helt blogginlägg om min upptäckt, jag fortsatte ändå att värma dem omedvetet).
Och tro et' eller ej! Men jag tror att bortdomningen håller på att släppa!
Det var då en välsignad god jul vi fick i år va?!

Alltså... ovansidan på min fot är fortfarande bortdomnad. Den har varit det i en och en halv månad nu, och idag så upptäckte jag att även den andra foten har följt exemplet.
Jävulskt störigt. Detta betyder att mina tankar om en nerv som kommit i kläm knappast stämmer. Men jag har en ny teori. Jag tänker att det kanske beror på att jag alltid värmer mina fötter mot elementet när jag sitter vid datorn. Brukar alltid stoppa in fötterna mellan spjälorna, och de områdena på respektive fot som är bortdomnade är alltid de som värms mest.
Brukar typ vara helt röd och svidig när jag går därifrån.
Jag måste alltså gradvis ha brännskadat mig själv. Så himla typiskt mig.
Ja, det måste vara så. Jag måste sluta värma fötterna mot elementet.

Problemet med ett stort utbud av festivaler under somrarna är att varje festival lyckas boka varsin av mina favoritartister. Arvikafestivalen kändes givet när dom för nån månad sedan bokade Depeche Mode, men nu har Hultsfred bokat Regina Spektor, och om sanningen ska fram så känner jag mig en smula kluven!
Tänk vad fantastiskt livet hade varit om man hade fått en sisådär 20.000 kronor varje sommar att roa sig för. Men nu är det ju inte så.

Stört less på Stockholm förövrigt. Mer än innan alltså.
Citat jag själv i somras: "Haha! Gud, tänk Stockholm under julruschen!!".
Vad som då var en bisarr tanke om en avlägsen framtid har nu blivit verklighet.

ÅH, JAG HAR SÅNNA PROBLEM...

Det var ett julbord. Ett stort julbord med tillhörande glöggmingel och julgran på scenen. Tomas var finklädd kvällen till ära, med röd väst och fluga, och alla lärare var där och umgicks i gemytlig frid. Danslärare Anna-Lena svängde runt på dansgolvet i sin broderade kåpa och gjorde harmoniska västafrikanska rörelser i julölsdimman, och röstlärare Anna diskuterade med eleverna hur man bäst skulle förhålla sitt röstläge under diverse högljuda tillställningar utan att överspänna stämbanden. Det kändes som Hogwarts.

Imorgon är det dags för den mytomsbundna och nervpirrande "nattövningen". Det har spekulerats kring ämnet i några veckor nu, och slutsatsen vi har dragit är att vad som helst kan ske. Vad som helst. Herregud, det skulle inte förvåna mig om gubben tvingade oss att simma över vattnet vid Fridhemsplan mitt i den iskalla decembernatten. För att härdas som människor och skådespelare. Old polish way. Vi har ändå blivit givna kommentarer så som "det här kommer vara det viktigaste ni gör under den här utbildningen" och "först efter nattövningen kommer ni att vara spelbara". Men som sagt, ingen vet vad som komma skall. Den enda information vi har fått är att vi ska ha med oss handduk och gummistövlar...

Nu är det vinter igen.
(Även i Stockholm)

"Jag ville fråga vart han hade blivit begravd; det hade inte stått något om det i tidningen. Plötsligt ångrade jag att jag hade köpt min egen gravplats så lång tid i förväg. Om jag hade vetat om det hade jag kunnat vara tillsammans med honom. I morgon. Eller nästa dag. Jag hade varit rädd för att lämnas till hundarna. Jag hade gått till mrs Freids gravplats på Pinelawn och det hade verkat vara ett trevligt ställe. En mr Simchik visade mig runt och gav mig en broschyr. Jag hade tänkt mig någonting under ett träd, en tårpil kanske, kanske med en liten bänk. Men. När han talade om priset för mig blev jag nedslagen. Han visade vad jag hade att välja på, några platser som antingen låg alldeles för nära vägen eller där gräset växte dåligt. Ingenting med ett träd? Frågade jag. Simchik skakade på huvudet. En buske? Han slickade på ett finger och bläddrade igenom sina papper. Han hummade och muttrade med till slut gav han efter. Vi har kanske någonting, sa han, det är dyrare än vad ni hade tänkt betala, men ni kan få göra avbetalningar. Den låg i bortre änden, i utkanten av den judiska delen. Den låg inte precis under något träd med i närheten av ett, tillräckligt nära för att några av dess löv skulle falla ner på mig om hösten."

Man: Excuse me, do you speak English?

Jag: Yes

Man: I'm sorry to ask you such a strange question, but I just came from the hairdresser and I think they might have cut me with the scissor. Would you mind take a look at my ear?

Jag: ....

Man: Can you see any cuts? Is there any blood?

Jag: No, I see no blood

Man: Okay then! Thank you!

Jag: ....

Igår var verkligen inte en dag i livsgnistans tecken.
Jag var så trött så Heliga Birgittas kvarlevor verkade fan pigga i jämförelse...

Åh herre gud vilken pärs livet är för tillfället. Amanda har åkt hem till Umeå efter sin visit så nu är jag en ensam arbetsnarkoman utan fritid igen. Skola dygnet runt (absolut ingen överdrift!) och det faktum att jag har 154 kronor på kontot till slutet av månaden känns ju onekligen fabulöst.
Känns dock oerhört tillfredställande för själen att Antikenseminariet är över efter några veckors sömnlöst slit. Nu är det kabaré på fredag och sen hoppas jag få en stillsam sovmorgon åtminstone en dag i veckan. Bortsett från de satans cirkusnumren (jag ska vara en giraff) som toppar prestationsångesten som en klick mjukfluffad grädde.

Skolan kan dock vara en spännande historia där ingen vet vad som komma skall beroende på omständigheterna runt omkring. Så som hur mycket sömn man fått, hur långt in på natten man repade kvällen innan, hur mycket ångest by night som cirkulerar och hur mycket kaffet flödar. Eller om Tomas är arg (d.v.s. taggad). Idag var en sådan dag, och ingen skonades. Min giraff tvingades breakdanca, och jag fällde en stilla tår inombords.

Nu ska jag krypa ner i bädden och låta sömnens oskuldsfulla skynke svepa in över mig. Kanske har jag funnit friden tills imorgon. Godnatt livet.













Charmant.