Ta bort pistolen ifrån tinningen

Det har tillslut inträffat. Dagen jag fruktade men ändå innerst inne visste skulle komma; jag har blivit handikappad. Haha! Nej men faktiskt, det är inget att skratta åt.
Jag vaknade imorse och kunde av någon oförklarlig anledning inte röra foten. Vicka den nedåt gick bra, vicka den uppåt en omöjlighet. Typ som när man har sovit på armen en hel natt och vaknar helt bortdomnad och försöker lyfta den. Det går ju inte. Precis så var det. Det gick inte.
Det mest tragiska var när jag skulle gå. Jag liksom stapplade fram likt sjörövar-Fabbe med träben på de sju haven...
Efter sex ångestladdade timmar i akutmottagningens väntrum och ytterligare en halvtimme i valfri steriliserad sal som skriker "du är sjuk!" så fick jag träffa en läkare. 
Han konstaterade att den nerv högst upp i vaden som kontrollerar musklerna vid fotleden hade blivit skadad. Peroneuspares kallas det visst. Vilket skämt!
Det kommer förmodligen att läka av sig själv, men det tar lång tid.

- "Ja, det är ju lite underligt eftersom att det oftast bara är gamla alkoliserade gubbar som drabbas av den här åkomman. Hahaha! Nej men alltså... blir det värre och du inte kan lyfta foten alls så får du komma tillbaka så fixar vi en ben-ställning åt dig tills det har läkt".
 
........Well.

Så nu när jag den närmaste tiden måste leva med detta funktionshinder så kommer jag abolsut inte tveka till att utnyttja mina handikappsprivilegier.
Äntligen ska bästa sätet på bussen bli mitt!
Undrar om vi får ställa bilen på handikappsparkeringen när jag handlar med mamma?