Ta bort pistolen ifrån tinningen

Jag har hamnat i ett tillstånd.

Typ sitta-på-tunnelbanan-med-jätte-hög-musik-i-öronen-och-stirra-rakt-fram-med-händerna-på-benen-hela-vägen.

Jag orkar inte ta in omgivningen längre. Det känns skönt och sorgligt.

Jag gick till videoaffären i Sköndal för att hyra en film och bli lite glad och rolig.
Typ Shakespeare in Love eller dylikt. Det blev The Tracey Fragments.
Den gjorde mig inte glad.

Den gjorde mig sitta-på-tunnelbanan-helt-knäpptyst-och-med-uppspärrade-ögon-stirra-ner-på-händerna-på-benen-hela-vägen.

Fast jag är ingen bitterfitta. Den här deppen känns mer som en djup suck.

Jag stampar fortfarande takten.