Ta bort pistolen ifrån tinningen

Jag är så jävla sugen på att dra till Arvikafestivalen så det finns inte.
Insikten om att jag har råd är endast irriterande när jag även inser att jag borde spara dom pengarna till Frankrikeresan och Stockholmsflytten...
Första festivalfria sommaren sen jag var fjorton år. Det svider.

Det har tillslut inträffat. Dagen jag fruktade men ändå innerst inne visste skulle komma; jag har blivit handikappad. Haha! Nej men faktiskt, det är inget att skratta åt.
Jag vaknade imorse och kunde av någon oförklarlig anledning inte röra foten. Vicka den nedåt gick bra, vicka den uppåt en omöjlighet. Typ som när man har sovit på armen en hel natt och vaknar helt bortdomnad och försöker lyfta den. Det går ju inte. Precis så var det. Det gick inte.
Det mest tragiska var när jag skulle gå. Jag liksom stapplade fram likt sjörövar-Fabbe med träben på de sju haven...
Efter sex ångestladdade timmar i akutmottagningens väntrum och ytterligare en halvtimme i valfri steriliserad sal som skriker "du är sjuk!" så fick jag träffa en läkare. 
Han konstaterade att den nerv högst upp i vaden som kontrollerar musklerna vid fotleden hade blivit skadad. Peroneuspares kallas det visst. Vilket skämt!
Det kommer förmodligen att läka av sig själv, men det tar lång tid.

- "Ja, det är ju lite underligt eftersom att det oftast bara är gamla alkoliserade gubbar som drabbas av den här åkomman. Hahaha! Nej men alltså... blir det värre och du inte kan lyfta foten alls så får du komma tillbaka så fixar vi en ben-ställning åt dig tills det har läkt".
 
........Well.

Så nu när jag den närmaste tiden måste leva med detta funktionshinder så kommer jag abolsut inte tveka till att utnyttja mina handikappsprivilegier.
Äntligen ska bästa sätet på bussen bli mitt!
Undrar om vi får ställa bilen på handikappsparkeringen när jag handlar med mamma?

Hahahaha! Jag bloggar. Vilken otrolig händelse!
Nej men seriöst, jag hörde det ryktas om SMTE05's ovilja till att splittras och gå vidare i livet genom att forcera alla till att starta blogg och dela med sig av sina livskamper.
Naturligtvis vill jag inte vara sämre.

Idag har jag varit ut till stugan i Ivarsboda en sväng. Jag älskar det stället. Min inre pretentiösa gnista tänds och jag rullar mig bland vitsipporna i gräset, drar in havslukten och tänker att det här ögonblicket borde alla få uppleva. Tänker att ännu finns det en bit natur som fortfarande är vid liv. Jag åt nyponsoppa med skorpor för första gången sedan fritids och badade i havet med Henry som skuttade fram likt Lassie på ängen. Allt sammans i slowmotion förståss.
Sen satte vi oss i bilen, backade över vitsipporna, rivstartade i ett moln av avgas och svängde ut på våran asfalterade huvudled tillbaks mot staden medans vi hanfast klappade takten till Jens Lekmans "a sweet summer night on hammer hill". Ack så patetiskt.

För att återupphålla min heder tänker jag nu gå ner i köket och brygga mig en kopp ekologiskt kaffe. Kanske tar jag jag en skvätt havremjölk i för att lyxa till det. Det är ju ändå torsdag...
KEEP UP THE SPIRIT EARTH! Det finns ju inget att klaga på.