Lip up fatty
Jag är så sjukt sugen på rödbetssallad.
Det är det enda jag har tänkt på i flera veckor nu.
Rödbetssallad.
Seriöst, jag tänker på det minst en gång per dag.
Muskulös men ändå varsam
Det är därför jag älskar dig.
Charmant
Åh herre gud vilken pärs livet är för tillfället. Amanda har åkt hem till Umeå efter sin visit så nu är jag en ensam arbetsnarkoman utan fritid igen. Skola dygnet runt (absolut ingen överdrift!) och det faktum att jag har 154 kronor på kontot till slutet av månaden känns ju onekligen fabulöst.
Känns dock oerhört tillfredställande för själen att Antikenseminariet är över efter några veckors sömnlöst slit. Nu är det kabaré på fredag och sen hoppas jag få en stillsam sovmorgon åtminstone en dag i veckan. Bortsett från de satans cirkusnumren (jag ska vara en giraff) som toppar prestationsångesten som en klick mjukfluffad grädde.
Skolan kan dock vara en spännande historia där ingen vet vad som komma skall beroende på omständigheterna runt omkring. Så som hur mycket sömn man fått, hur långt in på natten man repade kvällen innan, hur mycket ångest by night som cirkulerar och hur mycket kaffet flödar. Eller om Tomas är arg (d.v.s. taggad). Idag var en sådan dag, och ingen skonades. Min giraff tvingades breakdanca, och jag fällde en stilla tår inombords.
Nu ska jag krypa ner i bädden och låta sömnens oskuldsfulla skynke svepa in över mig. Kanske har jag funnit friden tills imorgon. Godnatt livet. 
Charmant.
Det bästa sen Spirello
Fick precis veta att ett av mina allra största favoritband genom alla tider, som följt mig genom högstadie och gymnasium, sommar och vinter, glädje och sorg, ska spela på Arvikafestivalen i sommar! Depeche Mode lägger beatet, jag kommer vara där, och just nu så känner jag mig som en fnittrig tonårstjej som inte kan sitta still och definitvt kommer att kyssa sin David Gahan-affisch innan hon somnar.
Som att jag bryr mig?
Jag har haft en fantastisk kväll i kollektivtrafiken.
Medborgarplatsen till Gullmarsplan till Farsta till Hökarängen till Farsta till Gullmarsplan. Buss till Norra Sköndal och tjugo minuters promenad hem. Det tog två och en halv timme, och min tänkta tidiga-kväll blev visst inte så tidigt.
Sen funkade inte nyckeln till porten heller. Som tur var så hittade jag mig en väg in genom huvudentrén till kyrkomusikernas lokaler, ner i källaren och upp till studentbostäderna.
Nu är jag hemma.
Likt en ironisk omfamning
Jag har hamnat i ett tillstånd.
Typ sitta-på-tunnelbanan-med-jätte-hög-musik-i-öronen-och-stirra-rakt-fram-med-händerna-på-benen-hela-vägen.
Jag orkar inte ta in omgivningen längre. Det känns skönt och sorgligt.
Jag gick till videoaffären i Sköndal för att hyra en film och bli lite glad och rolig.
Typ Shakespeare in Love eller dylikt. Det blev The Tracey Fragments.
Den gjorde mig inte glad.
Den gjorde mig sitta-på-tunnelbanan-helt-knäpptyst-och-med-uppspärrade-ögon-stirra-ner-på-händerna-på-benen-hela-vägen.
Fast jag är ingen bitterfitta. Den här deppen känns mer som en djup suck.
Jag stampar fortfarande takten.
Idag har det bara regnat och regnat
Det är bara en sån konstig sak att komma på.
"Ja! Vi bygger en gigantisk boll!"...
Mer moderna korta historier
I buried some hatred in the snow on the porch
And when it comes undone I will understand
