Som att jag bryr mig?
Jag har haft en fantastisk kväll i kollektivtrafiken.
Medborgarplatsen till Gullmarsplan till Farsta till Hökarängen till Farsta till Gullmarsplan. Buss till Norra Sköndal och tjugo minuters promenad hem. Det tog två och en halv timme, och min tänkta tidiga-kväll blev visst inte så tidigt.
Sen funkade inte nyckeln till porten heller. Som tur var så hittade jag mig en väg in genom huvudentrén till kyrkomusikernas lokaler, ner i källaren och upp till studentbostäderna.
Nu är jag hemma.
Likt en ironisk omfamning
Jag har hamnat i ett tillstånd.
Typ sitta-på-tunnelbanan-med-jätte-hög-musik-i-öronen-och-stirra-rakt-fram-med-händerna-på-benen-hela-vägen.
Jag orkar inte ta in omgivningen längre. Det känns skönt och sorgligt.
Jag gick till videoaffären i Sköndal för att hyra en film och bli lite glad och rolig.
Typ Shakespeare in Love eller dylikt. Det blev The Tracey Fragments.
Den gjorde mig inte glad.
Den gjorde mig sitta-på-tunnelbanan-helt-knäpptyst-och-med-uppspärrade-ögon-stirra-ner-på-händerna-på-benen-hela-vägen.
Fast jag är ingen bitterfitta. Den här deppen känns mer som en djup suck.
Jag stampar fortfarande takten.
Idag har det bara regnat och regnat
Det är bara en sån konstig sak att komma på.
"Ja! Vi bygger en gigantisk boll!"...
Mer moderna korta historier
I buried some hatred in the snow on the porch
And when it comes undone I will understand
Hej, jag är 110 år och borde ligga i koma
Jag tänkte att det är ju inte så farligt ändå,
men svidet gick inte bort.
Phett
Jag har egentligen ingenting jag känner att jag vill berätta, bortsett från att jag på fredag ska uppträda på s.e.t's scen som en tandborste. Yes box. En tandborste som är bitter och hatar livet för att den tvingas borsta smuttsiga sovsalsgolv istället för en mun.
Detta helt utan vare sig rekvisita eller text. Med kroppen som instrument ska jag gestalta en tandborste i kris. Jag känner att det här kan bli ett rejält lyft för min tänkta karriär som skådespelare.
En hemlig publik har blivit inbjuden. Det kommer även att filmas.
Ps. På torsdag får jag nyckeln till mitt studentrum, så då är alla välkomna att hälsa på. Vi kan shotta tequila och prata om killar och fest.
...
MED EN BOMBVÄST
RIDA NER FÖR AVENYN MED EN SPIKKLUBBA
BULTA SKITEN UR DOM SOM SKIT SKA BULTAS UR
"Naaajs" säger Samuel
Undrar hur många människor som skulle dö
om hela världens datasystem kraschade.
All elektronik havererade
datorskärmen blinkade systemfel
och sen blev allt svart.
Tänk alla medicin- och mattransporter som inte skulle komma fram.
Tänk börsen.
Undrar om korna skulle få mjölkstockning när de
automatiska mjölkmaskinerna helt plötsligt slutade
mitt i ett pump.
Vad skulle hända då?
Det är nog det som är antikrist.
Imorgon börjar skolan. Stockholms Elementära Teaterskola, set.
Tomas Neumann.
Läskigt, läskigt och herre gud!
Åt nyss en macka med hummus
men den var ingenting emot dom på Gammliavägen.
Jag kände mig lite ledsen, men hey!
Jag har köpt ett månadskort på tunnelbanan.
Look out kid, there's something you did
Amanda åkte nyss till jobbet. Hejdå tills nästa gång vi ses, på obestämd framtid, he-he-he.
Jag kände mig som en robot. Nä, fy fan vad jobbigt det var.
Och nu sitter jag här och tänker att om bara några timmar lämnar jag boet. Inte för att lämna boet utan för att jag måste. För att jag ska iväg och göra någonting annat, långt bort i en annan stad.
Jag insåg inatt att jag förmodligen aldrig heller kommer att återvända hem som i hem-hem. Förmodligen aldrig bo här igen.
Det var sista natten.
Det här är nog the final. Jaha. Hmmm.
Note
- Uppenbarligen för idiotisk för att förtjäna det här.
Sorti.
Den alltid så irrationella sanningen
Det viktigaste i en samborelation är nog att man känner att man kan prutta i varandras närhet. Det insåg jag idag, och det är precis så jag känner med Samuel. Därför tycker jag att det känns otroligt skönt att vi är sambos to-be i den stora stad som väntar oss runt kröken.
Inget tjafs, inget magknip. Det är väl så man vill ha det?
Ändå känns det lite vemodigt att flytta till Stockholm. Amanda berättade att McDonald's här i Umeå är på väg (och kommer förmodligen) att gå i konkurs för andra gången sedan dom först slog upp portarna under det naiva 90-talet. Haha, det är ju därför jag älskar Umeå!
Nörd
JIGFKASJFD WTF?!
Jag slogs just av att det bara är två veckor kvar innan jag flyttar till Stockholm.
Alltså, flyttar till Stockholm.
Inte som att åka dit och vara på besök
dricka kaffe och kolla på coola saker inne på Kulturhuset
räkna kändisar
Flytta som att bo där. Byta stad, miljö, rutiner
skaffa månadskort på tunnelbanan och bli stammis på 7-eleven.
Åka hem till sin sunkiga lägenhet och värma på en burk ravioli
och titta på bruset på tv:n eftersom att man inte har kabel
i sin förortslya.
Jag är ju bara ett barn!
I'm not sleepy and there is no place I'm going to
Bara jag och Bob i natten.
Jag blev ägd
Det visade sig att jag hade mer pengar än jag trodde. Ganska mycket mer pengar faktiskt. Närmare bestämt 5.633 kronor över mitt förmodade belopp. Det fick mig att känna mig glad.
Känslan kan jämföras med när man stoppar ner handen i fickan på en jacka som man inte använt på länge och känner det bekanda frasandet av en bortglömt femtiolapp mot sina fingrar.
Fast bättre.
Jag ska värma kaffe i mikron, kanske ta en snus...
Som den envisa och stolta människa jag är så fnyser jag naturligtvis åt tanken på att stappla fram med krycka i renaste Dr. House-anda och tänker att än är jag inte död!
Testade dom ändå lite smått i mitt rum när ingen såg på. Bara för sakens skull alltså!
Pappa vill dessutom att jag ska ringa om en tid på vårdcentralen så att dom kan checka läget och dokumentera ifall det skulle bli en försäkringsfråga. Man kan ju hoppas.
Skulle i alla fall inte vara fel om jag kunde få lite stålar utifrån fanskapet, då jag inte bara är handikappad utan dessutom arbetslös och pank.
Dagen har varit fin förövrigt. Vaknade hos Amanda som redan hade åkt till jobbet (det har börjat bli lite av en vana att vakna upp ensam i familjen Holmströms hus på vardagarna) och stapplade in till stan för att träffa Aiko som har kommit hem efter sushisäsongen i Vemdalen.
Aiko bjussade på hummusbagel och kaffe och vi diskuterade det faktum att den biologiska klockan inte alls är biologisk utan endast ett påhitt och ett (synnerliget) dåligt argument för samtidens kvinnor att föröka sig. För let's face it, vem vill egentligen pressa ut en unge som man måste mata varje kvart i arton år?
Eller okej, barn vill man väl kanske skaffa i sinnom tid, men när man nått en viss ålder så utvecklas det nästan till ett tvång från samhällets skenheliga sida. Usch.
Sushibilden som jag tog under mina arbetsveckor i Vemdalen har blivit tryckt och publicerad, och jag känner mig mäkta stolt över att både ha tagit bilden och gjort sushin.
Förvånandsvärt nog så har bilden även blivit skickad till Japan, sushins moderskepp.
Shit. Känns konstigt med tanke på att jag varken har ett särskilt bra objektiv eller photoshop. Men hey, publicitet. Hurra!
Inte för att det är en karriär som fotograf jag har i åtanke, utan för att jag helt enkelt suktar efter uppmärksamhet.
Ja hujedamig. Om exakt tio dagar åker jag till Frankrike. Kul känner jag.
Måste kolla upp hur det ligger till med bussbiljetterna till Stockholm som jag bokade åt mig och Emma nu när bussföretagen tydligen har gått i strejk. Så himla typiskt.
Höjden av besvikelse över att vi inte kunde lifta med lastbil ner som vi först hade tänkt. Roadtrip med medelålders norrländsk man med ölmage, Statoil-kaffe och Maxmat.
Wunderbaum i backspegeln.
Kanske en något spänd tystand.
Någon bryter isen med en kommentar om fälgar...
Vi hade nog gillat varandra.
Det regnar ute.
Nyköpt havremjölk i kylen.
Galago finns att läsa.
Hej.
Festival
Insikten om att jag har råd är endast irriterande när jag även inser att jag borde spara dom pengarna till Frankrikeresan och Stockholmsflytten...
Första festivalfria sommaren sen jag var fjorton år. Det svider.
Droppfoten
Jag vaknade imorse och kunde av någon oförklarlig anledning inte röra foten. Vicka den nedåt gick bra, vicka den uppåt en omöjlighet. Typ som när man har sovit på armen en hel natt och vaknar helt bortdomnad och försöker lyfta den. Det går ju inte. Precis så var det. Det gick inte.
Det mest tragiska var när jag skulle gå. Jag liksom stapplade fram likt sjörövar-Fabbe med träben på de sju haven...
Efter sex ångestladdade timmar i akutmottagningens väntrum och ytterligare en halvtimme i valfri steriliserad sal som skriker "du är sjuk!" så fick jag träffa en läkare.
Han konstaterade att den nerv högst upp i vaden som kontrollerar musklerna vid fotleden hade blivit skadad. Peroneuspares kallas det visst. Vilket skämt!
Det kommer förmodligen att läka av sig själv, men det tar lång tid.
- "Ja, det är ju lite underligt eftersom att det oftast bara är gamla alkoliserade gubbar som drabbas av den här åkomman. Hahaha! Nej men alltså... blir det värre och du inte kan lyfta foten alls så får du komma tillbaka så fixar vi en ben-ställning åt dig tills det har läkt".
........Well.
Så nu när jag den närmaste tiden måste leva med detta funktionshinder så kommer jag abolsut inte tveka till att utnyttja mina handikappsprivilegier.
Äntligen ska bästa sätet på bussen bli mitt!
Undrar om vi får ställa bilen på handikappsparkeringen när jag handlar med mamma?
I still remember "Regulate" with Warren G
Nej men seriöst, jag hörde det ryktas om SMTE05's ovilja till att splittras och gå vidare i livet genom att forcera alla till att starta blogg och dela med sig av sina livskamper.
Naturligtvis vill jag inte vara sämre.
Idag har jag varit ut till stugan i Ivarsboda en sväng. Jag älskar det stället. Min inre pretentiösa gnista tänds och jag rullar mig bland vitsipporna i gräset, drar in havslukten och tänker att det här ögonblicket borde alla få uppleva. Tänker att ännu finns det en bit natur som fortfarande är vid liv. Jag åt nyponsoppa med skorpor för första gången sedan fritids och badade i havet med Henry som skuttade fram likt Lassie på ängen. Allt sammans i slowmotion förståss.
Sen satte vi oss i bilen, backade över vitsipporna, rivstartade i ett moln av avgas och svängde ut på våran asfalterade huvudled tillbaks mot staden medans vi hanfast klappade takten till Jens Lekmans "a sweet summer night on hammer hill". Ack så patetiskt.
För att återupphålla min heder tänker jag nu gå ner i köket och brygga mig en kopp ekologiskt kaffe. Kanske tar jag jag en skvätt havremjölk i för att lyxa till det. Det är ju ändå torsdag...
KEEP UP THE SPIRIT EARTH! Det finns ju inget att klaga på.
Hej, ursäkta, men jag ska av här
En ny refreshing start i mitt alldeles otroliga liv. Kanske endast en ursäkt till att få prata om mig själv. Jag gillar ju att klaga...
Hur som helst så är jag back on track utan ett endaste löfte om att det kommer att hålla.
I slutet av sommaren flyttar jag och mina trogna kumpaner ner till huvudstaden och Stockholms Elementära Teaterskola. SMTE05 lever vidare! Hurra och glädjetår!
Inget boende, inga pengar. Två-kronors-nudlar till frukost, lunch och middag och tanken på att definiera sig som 08:a lämnar efter sig en bitter smak i munnen. Mardrömmar om Tomas Neumann med läderpiska. Konsumtionshysteri kontra hemlös man på gatan.
Situation Stockholm i näven och tumulten av människor med jag-har-tappat-bort-mitt-barn-blick när man kastas framstupa med tusen trampande fötter mot ryggen och näsbenet krossat mot T-centralens stengolv. Du vet hur det ser ut, du har varit där...
Att smäda har i alla tider varit det nya svarta. Ändå är jag närmre mitt livs dröm än någonsin tidigare. Salivet riktigt rinner nerför hakan. Jag älskar det.
Skådespelardrömmen blomstrar och jag är kär. Jag antar att det inte blir mycket bättre!
